Sandra Lundh
Meredat (comprehend) | Döpt i Sverige (Baptised in Sweden)Jag utforskar det vita inom mig och det svarta projicerat på mig. Utforskar jag mitt ursprung eller utnyttjar jag det? Gör jag båda? Det är inte att jag har intresse för motiven eller teman i sej utan vad som händer när jag kombinerar dem. Men hur ser det ut för åskådaren? Vad finns kvar utan kontexten? Separerar jag estetik och uttryck? Borde jag göra det? Kan en göra det? Varför vill jag arbeta med kroppen men inte individen?
Jag arbetar med kropp, språk och det icke vita perspektivet. När jag är ute efter kroppen så vill jag nå det mellanmänskliga. Jag vill nå de små gesterna som kommunicerar det underförstådda. Jag gestaltar ofta kropp genom ramen dels för att det är familjärt men också för att jag vill leka med mitt perspektiv på måleri.
Meredat (comprehend), Olja på papper, 200x100cm, 2022
Det är tre höns och tre ord på amharic. Det står “tre yra höns” från höger hörn diagonalt ner.
Jag har gestaltat yrigheten genom att avbilda tre höns som springer. Jag har använt mig av färger som associeras med höns för att förstärka hönsens fokus och för att tydliggöra hönsens symbolik som yra och stissiga.
I detta verket har jag haft målgruppen som en del av verket. Målgruppen är alla som inte kan läsa eller i huvudtaget förstå amharic. Samtidigt som jag i detta verket representerar min ethiopiska kultur så exluderar jag de som behärskar amharic från det fullständiga verket som bygger på att det inte ska förstås. Inspirationen för detta verket kommer från min familj, min pappa brukar kalla mig min syster och min mamma för yra höns.
Döpt i Sverige (Baptised in Sweden), Ljudfil, 6 min
Jag var på ett dop. Det var en etiopisk familjeväns dotter som döptes. Jag upplevde det som en bra representation av min etnicitet. Ett ortodox dop i en svensk kyrka i köpinge. Vi församlade som är bruna, heter Elise, Sonja eller Sandra. Barn som springer omkring och inte kan sitta still. Vi är de andra. Men vi bekräftas av att tala svenska. Nu är barnen barn och inte bara stökiga barn utan stökiga barn som beter sig som barn. Jag finner bekräftelse genom barnen, att de har tryggheten att ta plats som sig själva och vara barn.
Jag iakttar känslan i rummet när vi som minoritet blir majoritet. Bruna barn i en svensk kontexten kan vara sig själva, bara vara barn och inte representanter.
